Arbetslös - så mycket skam

Jag har varit arbetslös i 245 dagar. På dessa dagar har jag sökt 142 jobb. Jag har varit på 9 intervjuer varav tre gånger varit en av två/tre som gått till final. Jag trodde aldrig jag skulle gå in i 2013 utan jobb..

Mitt självförtroende dalar. Innan frågade alla hur det går med mitt jobbsökande. Efter att ha blivit ledsen och arg vågar folk inte fråga längre. Frågan är vänligt menat, men det ger mig så mycket skam. Skam för att jag inte lyckas bli anställd. Skam för att jag tillhör dom där - de arbetslösa, de som är lata och inte vill jobba, som lever på andra. 

I Sverige förväntas vi arbeta. Det är bättre att ha ett jobb på en minfabrik, som tillverkar trampminor så folk som trampar på dem sprängs, än att vara arbetslös. Då har man i all fall ett jobb och gör rätt för sig.

Hitintills har jag sökt jobb inom min genre; projektledare, process arkitekt, verksamhetskonsult, applikationskonsult, designer, e-handlare..  Nu börjar fundera på om jag ska söka på Mc Donalds eller som städare. Tanken får det att krypa i magen. Jag känner mig totalt värdelös. Det blir allt svårare att titta arbetsgivare i ögonen och på ett klämkäckt sätt sälja mig själv. I intervjustolen krymper jag. Med fejkad självsäker röst försöker jag lyfta upp min kompetens som de eftersöker, samtidigt som jag har lust att ta stryptag på den som intervjuar mig och skrika: anställ mig nu för tusan!

Min egen syn på arbetslösa har definitivt förändrats. Innan tänkte jag att arbetslösa är lata, att de egentligen inte vill ha något jobb, att de är bottenskrapet, att de är sämre, att det måste vara något fel på dem eftersom de inte får något jobb. Nu vet jag.

Nu vet jag att i Malmö/Lund regionen finns runt 500 personer som söker de tjänster som jag söker. Nu vet jag ett hundra tal superduktiga fd Sony Ericsson kollegor som slåss om de få tjänster som annonseras in den bransch jag tillhör. Nu vet jag att konkurrensen är stenhård. Nu vet jag att jag inte borde skämmas.