Tunnlarna är handgrävna och från cirka 60 gånger 40 cm. Nu har man utvidgat en del av tunnelsystemet till turiststorlek vilket är cirka 1 meter gånger 80 cm.
Jag var tveksam till att krypa ner, men har man rest över halva jordklotet så måste man ju prova.
Man kunde välja hur långt man ville krypa. Kortaste var 40 meter och längsta 100 meter. Men vi fick nog alla tre efter 40 meter. Det var trångt, varmt och väldigt lite syre nere i tunneln. Och då ska man beakta att den ändå är mycket större än orginalet.
Efter bara 10 meter kände jag mig snurrig och hjärtat rusade. Klaustrofobin tog sakta tag i mig. Leo ville vända men det gick inte då fler turister var bakom oss. Peter svettades och hela han tog upp gången framför mig. Tre gånger satte vi oss ner och vilade. Det var tur, för blodet fick för sig att skippa huvudet och jag kände mig helt vit när jag äntligen kom upp.
Trots paniken var man mäkta stolt när man kom upp. Jag skulle inte vilja vara vietkong!
Guiden sa åt oss att le och när man ser fotot är det helt otroligt så glada vi ser ut när vi alla tre var mer eller mindre skräckslagna :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar