Gatubarnen kom fram och ville sälja på oss handgjorda armband för endast 2 rupies. Eftersom jag hellre supproterar de som jobbar än de som tigger beställde vi flera stycken.
De kom från Rajasthan (en annan del av Indien) och flickan var 6 år men gick inte i skolan. Hon sa hon inte var smart och hon är glad att hennes bror går. Här i Delhi är skolan gratis för de fattiga barnen, men ändå väljer hennes föräldrar att hon ska jobba på gatan istället. Mycket märkligt.
De berättade att vissa turister tog armbanden utan att betala. Detta lät ju fruktansvärt med tanke på de futtiga 2 rupies (30 öre) de kostade.
När de var klara gav vi mera än 2 rupies per st eftersom de jobbade så hårt med dem. Det var kanske 7-8 rupies per armband. Men då ändrades priset. Helt plötsligt var det två rupies per BOKSTAV och båda började frenetiskt räkna hur många de använt i våra armband.
Ja, ja det var ju inga summor att snacka om så vi hostade upp lite mera. Men när de fått pengarna pekade de på pärlorna och på snörena som var jättedyra. De fick 10 rupies var till.
De fortsatte och tjata om pengar och följde efter oss när vi gick till bilen, bankade på fönstren och såg misserabla ut. De var så påträngande och så jobbiga att man blev illsken. Nu hade de fått 10 gånger mer än vad de sa och ändå ska det tjatas.
Jag förstår om några turister bara tar armbanden och går..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar