Jag älskade Jonas Jonassons föregående bok Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann och har verkligen väntat på hans andra bok Analfabeten som kunde räkna.
Boken handlar om en flicka - Nombeko - som föds i slummen i Sydafrika. Hon har aldrig haft förmånen att få gå i skolan, men har alla hönsen hemma, om man får använda farmor Anitas sätt att uttrycka sig. Med samma uppfinningsrikedom som i Hundraåringen, väver Jonas in Nombekos förehavanden med verkliga händelser med en stor portion humor. Numbeko får tidigt hjälpa till att tömma latriner. Hennes matematiska kunskaper bidrar genom tillfälligheter att hon vid nio års ålder blir chef för hela tömningshanteringen. Efter det hamnar hon i klorna på en galen ingenjör som med indirekt hjälp av Numbeko råkar producera en atombomb för mycket. Bomben följer Numbeko genom livet och det verkar som om hur hon än gör, vill bomben inte skiljas från henne.
Jag gillar Jonas speciella sätt att formulera sig. Han leker med ord och meningsuppbyggnader som lyfter historien och får mina egna tankar att flöda på ett annorlunda sätt, även när jag lagt i från mig boken.
Mitt betyg av boken får dock endast 4,5 av 5. Analfabeten börjar mycket bra men under senare delen blir den ibland lite långrandig och jag saknar det höga tempo av otroliga händelser som avlöser varandra så som de gjorde i Hundraåringen. Mitt lägre betyg kan även bero på min höga förväntning på boken och/eller att jag indirekt blivit lite mättad på humorn och helt enkelt inte skrattade lika mycket. Analfabeten är inte på något sätt dålig, absolut inte, men den är inte en klockren femma som Hundraåringen var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar