Springtävling

Längsvägen står stora familjer med barn och vinkar och skriker Sa-ba-diii efter oss. Vi stannade vid en familj som höll på att grilla långa rör. Vi trodde det var sockerrör och visade att vi var nyfikna på vad de åt.

En liten pojke delade med sig av sitt rör till Leo och det visade sig var sticky rice - klibbigt ris som är lite sötaktigt. De grillade riset i elden i bamburör.

De skrattade och var så himla glada. Peter talade om hur gammal han var och mamman på bilden sa hon var 30 år. Vi förstod det som om det var hennes barn. Farmor var 60 år, men vi tror nog hon var äldre än så. Hon såg ut som hon var minnst 80 år. Kanske håller de inte reda på hur många år som går när det gäller ålder. Vi kan ju räkna på thai och de använder samma räkneord så detta var ganska "lätt" att ställa en rak fråga, men om svaret var korrekt kan man bara gissa.

När vi stod där och pratade så tog gammelmor alla kolpinnarna som fortfarande glödde och klättrade upp i huset med dessa i famnen. Det såg helt galet farligt ut. Hennes ben var krumma och hon vinglade ut från stegen på varje steg. Tänk er en krumbent 100-åring på en hemmabyggd stege med böjda steg? Och i famnen bar hon dessa glödande vedträn. Ingen gjorde någon ansats att hjälpa henne och när vi pekade på gammelmoran och sa Mae (kvinna) så skrattade de bara. Tänk om hon ramlat ner, gammla kvinnan! Jag fick hejda mig att inte rusa fram och ge henne en hjälpande hand.

Sen hade Leo så mycket spring i bena att han sprang sin väg. De andra barnen stod med stora ögon och tittade på detta vita barn med långt hår som sprang som om han hade eld i baken. Undrar vad de tänkte? Då kom Peter på att de kunde ha springtävling!

Han tog upp en 500-ing (50 öre) och gick bort ett tiotal meter. En liten grabb, kanske 4-5 år, var Leos mottävlande. Nung, Song, Sam, (1, 2, 3) räknade jag och sen sprang de två killarna allt vad de kunde. Leo hade foppatofflorna och lillkillen var barfota.

Satan vad den lille sprang! Han var gravallvarlig och sprang för livet. Och han vann! Både jag och Peter tänkte samma sak, men för Leos skull var vi tysta. Men alla apploderade och skrattade åt vinnaren som stolt som en tupp sprang lika fort tillbaka med pengen.

Leo var mindre glad när pojken fick 500 hundringen. Han satt halva vägen hem på cykeln och svor på att han skulle slänga skitskorna, hehe. Vi tycker det var bra att han fick springa av sig lite samt att han fick förlora :)