I en minibuss finns det 11 sittplatser inkl förare.
På kvällen innan vi åkte frågade de om vi ville betala för Leo. Betalade vi fick han eget säte och gjorde vi inte det skulle han få sitta i knät. Självklart betalade vi de 7,5 USD för en biljett till. Det var ju ändå fyra Kambodja-timmar vi skulle åka.
06.03 kom bussen. I den låg det fem trädörrar, karmar till dessa delade i plankor, tre bord med underrede, två trasiga bilstolar, 4 barn, en gammel mor och flera kvinnor och män. Här skulle vi packas in. + vår och deras packning. Jag blev inte så glad kan jag säga. Jag pekade surt och sa att vi betalt för tre säten.
- No problem madame och så pekade de att Peter skulle sitta därframme och jag och Leo bakom - på var sitt säte. Sen log de från öra till öra och tyckte det hela var utmärkt! Utanför stod 3 personer till och jag hade en aning om vad som skulle hända, hehe.
Och min aning var befogad: Precis innan vi skulle köra hoppade en kille i sjuttonårsåldern i på "vårt" säte men satt endast på halva rumpan med benen klistrade mot dörren. Han snyltade så lite han kunde på icke-plats. Därbak satt ungar upp till taket, fem vuxna på ett tremanna säte tillsammans med packning, påsar och solhattar.
Herregud. Inte kan jag sitta här och bre mig som en fet vitkärring när de sitter som packade sillar därbak! Jag drog Leo till mig och sa att sitt du, men de verkade inte ha några problem med trängseln. De var glada och satt kvar hela resan där de satt Jag och Leo fick oförskämt stor plats och inte en enda gång försökte de själva får större rum. Snacka om vänlighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar