För några veckor sedan fick jag ett telefonsamtal från en journalist från DN. Hon hade hittat mig via min blog och undrade om jag ville ställa upp i en artikelserie om skam och arbetslöshet.
Först var jag tveksam. Jag vill knappast skylta med att jag är arbetslös och en artikel i DN skulle blotta mig för halva Sverige. Men det blev en artikel om mig i serien Varselvågen på Insidan i DN. Den går att läsa på webben och även i papperstidningen.
I samma serie uttalar sig Bengt Starrin, professor i socialt arbete, om hotet mot självkänslan som skammen kan ge. Jag känner igen mig i hans beskrivning och tycker Emma fångade bilden mycket bra i sin framställning av mig. Hur kommer jag över känslan som värdelös och självhatet?
Bengt menar att det bästa är att prata om skammen. Genom att dra fram den i ljuset, blir den mer hanterbar och jag får en distans till mina destruktiva tankar.
Ett roligt sammanträffande, var att jag just idag gick en kurs på TRR som hette Hitta ny inspiration i ditt jobbsökande. Här var vi 15 långtidsarbetslösa som mer eller mindre hade gått ner oss i skam, uppgivenhet, desperation och apati. Jag tog upp ämnet skam och det visade sig att samtliga kände igen sig. Jag var absolut inte ensam!
Skammen och känslan av att jag inte duger är svår att gömma vid en anställningsintervju om hela huvudet är fullt av besvikelse och skuld. Jag fick öva mig på att hitta tillbaka till den där känslan jag hade när jag var anställd och behövd. När jag kände att jag hade en plats i samhället och att min kompetens var önskvärd. En fokusering på allt jag faktiskt kan och allt jag kan bidra med.
Skammen är lite svagare idag. En liten olycksfågel sitter fortfarande och kraxar om att det kommer vara negativt om någon framtida arbetsgivare läser detta. Men jag hoppas den snart flyger sin väg. Jag orkar inte vara tyst längre. Och jag har absolut inget att skämmas för!
3 kommentarer:
Hej, vad kul att du hittade till min blogg :) Och vad "roligt" att det är fler som bloggar om detta, även om det absolut roligaste vore om vi alla hade jobb istället :) Lycka till i jobbsökandet!
Det är bra med öppenhet. Problem är en del av livet, utan problem växer inte vi.
Mitt liv är också upp och ned. Jag började studera HT2004 och det är VT2013 nu. Jag har haft fyra terminers uppehåll. Jag tog min fil. kand. i statsvetenskap 2008. Finanskrisen hängde över mig och ingen ville anställa en 23-åring. Läste en termin på lärarprogrammet.
Insåg att det inte var någonting för mig. Jag ville ju arbeta med utredning. Påbörjade ett kandidatprogram i sociologi och samtidigt påbörjade jag en Masters i statsvetenskap. Jag tänkte att jag var ”ung” och hade tid. Fick ett barn, vårdnadsstrid och mamman vann. Har tagit mycket emotionell tid. Avslutade en fil. kand. i sociologi 2011. Fick en mycket bra praktik genom mitt Mastersprogram. Fick bra referenser och ett rekbrev men fick inte vara kvar på grund av nedskärningar.
Nu har jag varit arbetslös i över två månader, jag tvingas bo hos mina föräldrar, MA-uppsatsen är inte färdig och jag har inte råd att försörja mitt barn. Det enda jag har är en massa akademiska poäng, studieskulder, en praktik och så kallade studentjobb på mitt CV. Jag har ungefär ett år kvar av CSN-lån eftersom jag jobbade parallellt vid sidan av mina studier.
Jag kommer nog gå det där sista året på lärarprogrammet. Jag kommer bara att ha ett ämne men i alla fall en yrkesexamen och jag kommer slippa att bo hos mina föräldrar under den tiden. Då kan jag i alla fall också söka vikariat som lärare också. Det värsta är ju också att man börjar närma sig 30 år. Folk börjar ta avstånd från mig. De gör karriär, blir sambo och festar, reser och planer framtiden ihop med sin respektive. Jag betraktas som ”underlig” eftersom jag inte får jobb. Samtidigt som tiden och livet ifrån springer ifrån mig. Tidigare kunde jag läsa dubbelt. Idag orkar jag knappt skicka in en ansökan till ett arbete. Jag har sökt 100-tals jobb. Jag har i alla fall en bra relation till mitt barn och även med mamman.
Ensam akademiker
Skicka en kommentar