söndag, mars 10, 2013

Att vara sig själv


Är det bra att vara sig själv?  Och vem ÄR egentligen jag själv?
När jag var i tonåren kände jag en stor osäkerhet på vem jag själv var. Jag kände att Monica, hon var bara en massa roller och där fanns inget som var genuint, så vem var jag egentligen?

Det finns ingen Monica = mig själv!

Det finns mamma-Monica, jobb-Monica, ensam-Monica, kompis-Monica, fru-Monica, sur/glad-Monica och en massa andra Monic:or. Jag kan inte vara mig själv, för jag är alla Monicorna beroende på vem och vilken situation jag befinner mig i.

Så det här med att vara sig själv tar jag med en nypa salt. Det handlar om att vara den Monica som situationen kräver och anpassa mig. Vissa situationer kräver ett annat vokabulär samt att andra saker inte alltid är lämpliga att yttra.

Låt mig ta ett exempel. En god vän till mig arbetar som chef och behöver använda sig av pondus och bestämdhet på sin arbetsplats. Hemma hos oss däremot är han mer åt det barnsliga hållet där skämt och humor framträder mer tydligt. Skulle jag då ställa en arbetsrelaterad fråga tar han genast på sig arbetsrollen och ändrar både kroppshållning och röstläge. Det hela sker på en microsekund och jag förvånas varje gång när den här totalt okända personen står framför mig! Han är nog den jag känner där jag tydligast kan se de olika rollerna.

Jag själv har försatt mig i konstiga situationer när jag inte har kunnat skilja på min roller. Jag minns en gång i början av mitt yrkesliv när vi minglade på ett av jobbets julfester. Vi står ett gäng tillsammans med VD:n (som är lite korpulent) med pepparkaka och glögg i handen. Plötsligt tappar VD:n sin servett och böjer sig ner för att ta upp den.

Framför mig ser jag bara en gigantisk rumpa och utan att tänka mig för klatchar jag till den! VD:n hoppar till och sen blir det helt tyst..

Monica, den unga och nyanställda, har precis klatchat VD:n i rumpan!

En rolig anekdot så här efter 20 år men, då när det hände, kändes det inte lika humoristiskt ska jag tala om.

4 kommentarer:

Andreas Landen sa...

Jo, nog är vi sammansatta alltid men vi kan ändå uppleva oss ha en kärna.

http://attvaraannorlunda.bloggplatsen.se/ sa...

Självklart har vi olika delar som du skrev men alla har en kärna . Man ska inte behöva se annorlunda ut pga ett visst jobb tycker jag, utan man bör lära sig att acceptera att alla är olika, oavsett är vi lika värda. Jag tex, jobbar som pers.ass och visst anpassar jag mitt språk något men jag klär mig lika på jobbet som jag gör privat . Jag skulle aldrig klä mig annorlunda ( klädde mig några år som det gråa massan ansåg var "normalt" och det gör jag aldrig om). Om man inte får vara den man är så går man tillslut sönder även om det inte syns utåt.
Ha en bra dag B*B

Älvorna och Alvernas Land sa...

Det är så jag menade,som Andreas Landen skrev. Dom flesta av oss har en kärna som är DU!
Men så finns det dom som inte har den kärnan utan glider omkring på andras sätt att tycka och vara!!!!!
Det tycker jag inte är okej....

Det här med rollspel det har vi nog lite till mans,men jag märker att ju äldre jag blir (jag blir 42 i år)desto mer går rollerna ihop till EN person.

Monica Anderberg sa...

Attvaraannorlunda: Egen person i all ära, men på många ställen är det (än så länge) inte lämpligt att klä sig samma på jobbet som hemma. Det handalar om att männisikan kategoriserar människors trovärdighet mycket genom utseendet. Vi uppfattar oftast inte en person i urtvättad T-shirt med mjukisbyxor som någon trovärdig chef tex.

Men jag tror det börjar ändras. Hurra för Jonas Birgersson och Mark Zuckerberg!